28 jan. 2018

Att förlora någon man älskar

Ett av mina mest personliga inlägg, denna har legat flera månader i min utkast box. Men nu, nu är det dags att publicera denna. Känns som om detta är en del av bearbetningsprocessen, att helt enkelt berätta om det som format mig mest som människa. Det som påverkat mig mest, och gjort mig till den jag är idag.




Att förlora någon, är en sak många är rädda för. Förut trodde jag att det inte skulle hända åt mig. Men att förlora någon, det är en del av livet. Detta slipper man inte ifrån hur man än försöker undvika det.


Att förlora någon det gör ont, det tar tid att repa sig från det och bli hel igen. Om man är riktigt ärlig, kommer man aldrig att helt och hållet bli det. Det blir endast lättare och mera hanterbart. Saknaden är alltid med dig. Trodde jag inte skulle behöva förlora någon så ung som jag var då. Speciellt att gå igenom så många förluster, så nära varandra. Jag visste att jag någon dag skulle behöva göra det, men att behöva göra det så många gånger på så få år emellan, det trodde jag inte.


År 2007, dog min älskade mormor i cancern. Detta var förväntat, cancern den ville inte ge med sig. Jag var troligen för liten för att förstå precis allt. Hur kär hon än var, så måste jag säga att denna förlust var den lättaste av alla. Jag förstod att hon inte kunde leva hur många som helst år till. Jag saknar henne fortfarande, men tiden läker alla sår, i iallafall de flesta. Ålderdomen, den kommer alla att uppleva. Alla kommer att någon gång slippa bort från denna jord, senast då man nått sin fulla ålder här. Denna sorts förlust går lättare att förstå och acceptera, i alla fall enligt mig själv. Men nu säger jag inte att det är lätt att förlora sina morföräldrar eller föräldrar. Det är tungt i varje fall.
År 2012 skedde något som ingen kunnat förvänta sig. Min älskade pappa, som just hade fyllt 50 år dog på vår egen gård. Då ambulanspersonalen fastställt att han var död, rasade hela världen samman. I alla fall kändes det så. Jag minns allt som om jag skulle ha flugit i luften, kroppen försökte väl skydda mig. Halv året efter det gick i en dimma. Jag minns just inget från att jag till exempel börjat gymnasiet hösten efter händelsen. Jag hade inte riktigt hunnit förstå att han verkligen var borta. Lite över ett halv år efter att pappa dött, kom nästa förlust. Min älskade morfar, dog efter en lång kamp med cancern. Tre människor som jag älskade, förlorade jag inom 5 år.


Att förlora någon, det har jag i alla fall upplevt. Nu först börjar jag ha allt behandlat. Jag har accepterat allt, tror jag i alla fall. Saknaden är hård, det slipper man inte ifrån. I början var jag så arg, varför behövde just jag gå igenom det och varför just dessa människor behövde gå? Men senare har jag funderat och förstått att dåliga saker händer. För vissa mera, andra mindre. Jag är tacksam att jag fick ha dem i mitt liv så länge som jag fick. Jag älskar dem, och jag vet att de är i himlen nu. De har det bra. De är i Guds händer. Och jag vet, att jag en dag kommer att få träffa dem igen då tiden är inne



“ ‘He will wipe every tear from their eyes. There will be no more death’ or mourning or crying or pain, for the old order of things has passed away.”
Revelation 21:4

4 kommentarer :

  1. Lessen ,svårt att mista nån nära anhörig.Jag miste min mamma hon va bara 52 år å det va jobbigt ,sen dess har jag mist många nära å kära Min man dog i cancer 2004 efter många års kamp å på juldagen dog en nära vän hastigt å oväntat Men livet stannar inte .Man får tänka på de vackra minnena man har

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är det verkligen. Åh nej, kämpa på fina du<3
      Det gör det ju ej, kanske det just för stunden känns så men. Ja, minnena kan ingen ta en ifrån.

      Radera